Användbarheten av plasmakoncentrationen av trimetylamin-N-oxid för att förutsäga kardiovaskulära och njurrelaterade komplikationer hos personer med typ 1-diabetes

åderförkalkningbiomarkörerdiabetisk nefropatidödlighetsriskeGFR

Användbarheten av plasmakoncentrationen av trimetylamin-N-oxid för att förutsäga kardiovaskulära och njurrelaterade komplikationer hos personer med typ 1-diabetes

Varför detta är viktigt för din tarmhälsa

Typ 1-diabetes medför en hög risk för hjärt- och kärlsjukdomar (CVD) och njurkomplikationer, och befintliga riskfaktorer ger inte en fullständig bild av vilka som kommer att drabbas av dessa tillstånd. TMAO, en metabolit som härrör från tarmfloran, hade redan kopplats till risken för hjärt- och kärlsjukdomar och njursjukdomar i andra populationer (inklusive typ 2-diabetes), men dess prognostiska värde specifikt vid typ 1-diabetes hade tidigare inte undersökts. Att förstå om TMAO tillför ett prediktivt värde – och om detta värde är oberoende av njurfunktionen – är viktigt för att identifiera nya biomarkörer som kan vägleda tidigare behandling och riskstratifiering.

Sammanfattning

I denna prospektiva studie följdes 1 159 personer med typ 1-diabetes (58 % män, medelålder 46 år) under en medianperiod på 15 år, där TMAO-nivåerna i plasma vid studiens start mättes och dödlighet, hjärt-kärlhändelser samt njurrelaterade utfall följdes upp via danska nationella register. Högre TMAO-nivåer var associerade med alla utfall i ojusterade modeller. Efter justering för konventionella riskfaktorer förblev TMAO en signifikant prediktor för de flesta utfall (med undantag för stroke och hjärtsvikt). När eGFR (njurfunktion) lades till i modellen blev dock alla samband statistiskt insignifikanta – vilket tyder på att TMAO:s prediktiva värde i stor utsträckning kan spegla den underliggande njurfunktionen snarare än att fungera som en oberoende riskfaktor.

Viktiga slutsatser

Medianvärdet för TMAO i plasma var 5,7 (IQR 3,8–9,9) μmol/L i hela kohorten.
TMAO uppvisade en starkt omvänd korrelation med eGFR (R² = 0,29, P < 0,001).
I den ojusterade analysen var en fördubbling av TMAO kopplad till högre risk för total mortalitet (HR 1,36), kardiovaskulär mortalitet (HR 1,40), kombinerade kardiovaskulära sjukdomar (HR 1,31), koronära händelser (HR 1,30), stroke (HR 1,22), hjärtsvikt (HR 1,30) och ESRD (HR 1,86).
Efter justering för traditionella riskfaktorer (modell 2) förblev sambanden signifikanta för dödlighet av alla orsaker, kardiovaskulär dödlighet, kombinerade hjärt- och kärlsjukdomar, koronara händelser och ESRD, men inte för stroke eller hjärtsvikt.
Efter ytterligare justering för eGFR vid baslinjen (modell 3) förblev inget av sambanden statistiskt signifikant.
TMAO förbättrade riskdiskrimineringen (rIDI) med 4,0 % för dödlighet av alla orsaker, 5,6 % för kombinerade hjärt- och kärlsjukdomar och 6,5 % för ESRD.
Författarna föreslår att förlusten av signifikans efter justering för eGFR kan återspegla att TMAO fungerar som en njurmarkör, eller att justering för eGFR kan vara en ”överjustering” om TMAO:s kardiovaskulära effekter förmedlas genom nedsatt njurfunktion.

Läs hela artikeln

VIEW PDF

Citat

Winther SA, Øllgaard JC, Tofte N, et al. Utility of Plasma Concentration of Trimethylamine N-Oxide in Predicting Cardiovascular and Renal Complications in Individuals With Type 1 Diabetes. Diabetes Care. 2019;42(8):1512-1520.